Mitt liv som optimist

Jag vill se mig som en optimistisk person.

Vill.

Jag vet såklart om att min bittra sida kan vara okontrollerad och där andra funderar kring huruvida gräset är grönare på andra sidan, är jag fullständigt övertygad om att gräset med all sannolikhet både är grönare och dessutom smakar gott på den sidan jag inte befinner mig. Och det kan ju också vara ett slags optimism - en optimism för att allt annat än min verklighet är rätt så trevligt och glittrande färgglatt - vilket i sin tur är ett optimistiskt synsätt på min egen pessimism.

Men så kommer ibland de där stunderna där gräset under mina fötter ruttnar, luktar illa och är obekvämt och där gräset på andra sidan är minst lika illa - säkert värre.

Jag får inte ge blod. Och sjuksköterskan som så glatt berättade denna restriktion för mig sade åt mig att berätta det för alla mina vänner - hur bra det var att mitt blod inte platsar i några andra vener än mina egna. "Hej, vänner - jag får inte ge blod om du någon gång råkar illa ut - bra va?!"

Jag får inte ge blod. Och det gör mig så fruktansvärt ledsen. Jag får inte göra något så enkelt och så bra.

För att mina leder är kassa.

Jag har alltså mysiga kombinationer av kassa leder och avsaknad av hjälpinsats. Så råkar du illa ut kan jag inte ge dig blod och säkert inte lyfta dig heller.

Så nu berättar jag det här. Jag får inte ge blod, lite för att jag påstås behöva ha det för mig själv, och lite för att du inte ska behöva få mina apoteksprodukter i dig.

Nåja. Som den optimistiska pessimist jag är kan jag åtminstone dricka vin med mycket fog. Vilket smått komiskt och rätt så långsökt nog snarare blir en konsumtion av blod. Och med denna vetenskapliga slutledningsförmåga har vi alltså härlett att Jesus inte hade reumatism.

Men det är ju himla fint höstväder vi har.